Ett barn av två länder

Hur förklarar du alla de religiösa festerna som du skriver om i boken om Panicale? Stora festliga processioner i vilka alla Panicalebor deltar. Ett exempel är långfredagens och påskdagens processioner då byborna kånkar byn runt med tunga kors som väger mellan 60 och 80 kilo och med Jesus i olika versioner. Långfredag plockas han isär, läggs i en kista och bärs i procession. (Jesus i Panicale har löstagbara armar.) Påskdagen är han uppstånden och intar byn med utsträckta armar. - Det är viktigt att processionen är viktig i Panicale. Den får ses som en fortsättning på predikan. I processionen åskådliggörs det som inte kan sägas i ord och i Panicale har de flesta aldrig läst en bibel. Därför behöver människorna där mer av ordet än det som ges i kyrkan. Det får de genom riten. - I påskprocessionen kan också den ickekyrklige vara med och bära det tunga korset med motiveringen att min pappa och min farfar gjorde det. I Panicale är nästan allt som förr. En del skulle säkert kalla byn en gudsförgäten håla där den ligger djupt inne i Umbriens hjärta. Visserligen högt med en underbar utsikt över Trasimenosjön, men få tar sig dit. Ännu är den fri från vykort och souvenirer. Signor Belfico som äger byns värdshus tycker det går utmärkt utan skriven matsedel. Han vet ju vad mamma Bruna och dottern Stefania lagat! Vardagen i Panicale och pizzan med lök och salvia som skolbarnen springer över till ugnen på Via della Republica och hämtar tidiga morgnar är förmodligen inte mer upphetsande än en varm korv i Säffle. Men, som alltid måste man resa långt för att tjusas av det nära. Det var först när Luca  visade sin by för en grupp svenskar som hans ögon öppnades för dess skönhet och det typiskt italienska. Året var 1987 och Luca Cesarini deltog i en studieresa ledd av Jan Arvid Hellström, numera biskop i Växjö. - Vi hade varit på många ställen men både Rom och Assisi bleknade när vi kom till Panicale. Då såg jag inte bara allt det som jag förknippar med min barndom utan också att där fanns en tidlös avstressad miljö. Jag upptäckte att Panicale med sin väl bevarade arkitektur, sina konstskatter, sina lokala traditioner, sin matkultur och en historia som går tillbaka till etruskertiden är ett Italien i miniformat. Efter den resan började Luca samla på allt han kom över om Panicale, byn helgad åt guden Pan, belägen mellan då två vindistrikten Chianti och Orvieto. Resultatet har blivit Panicale - en bit av Italien som snart kommer ut. I den beskrivs hur de 560 invånarna lever innanför den 800 meter långa ellipsformade muren som omsluter byn. Religiösa och ickereligiösa fester avlöser och går in i varandra. - När det gäller S:t Pellegrino, stadens skyddshelgon, har Panicaleborna till och med gått över gränsen och hamnat i rena hedendomen. S:t Pellegrino tror man botar öronvärk och på hans grav ställer man därför en skål med bomullstussar indränkta i helig olja och inlindade i karamellpapper. Genom att stoppa bumulstussar i örat tror man sig bli botad. 

S:T PELLEGRINO firas första söndagen i september och intressant är hur Panicaleborna skapat en ny tradition kring sitt helgon. Helgonets kvarlevor körs runt på lastbil. Efter den följer byns alla bilar. Kortegen slutar vid fotbollsplanen där don Angelo välsignar dem med vigvatten. Fader Angelo, som förresten nyligen gått i pension, träffas säkrast i baren vid Piazza Umberto. Där finns också polismannen och det är där man hämtar honom när man vill ha nyckeln till rådhuset. Det vill säga om han inte är på sitt tjänsterum, för då har han bara att ta upp nyckeln ur skokartongen. Luca Cesarini, sonson till Andreina Cesarini-Ximenes, som efter femtio års strid med byråkratin fick borgmästaren att mura igen pissoaren på Via Virgilio Ceppari, har inte sparat på detaljerna. Frågan är bara när byn vaknar upp ur sin törnrosasömn och vad som händer när alla svenskar vill prata med mamma Gun på Via Ceppari 37? Då kan det vara skönt att sitta i Fjärås prästgård. Med pizzaugnen inom synhåll och med den halländska åkerhjorden som fulländar bilden av det svenska odlade landskapet kan då Luca Cesarini ostört arbeta med nästa guidebok som går i Den heliga Birgitta fotspår. Luca Cesarini är förresten inte den förste i prästgårdens historia som drömt om södern. Intill pizzaugnen, som kallas Lucas monument står Blocks monument, ett stenröse i avsatser med en liten soffa i sten att meditera i. Prosten Sixten Block byggde det och enligt sägnen fick han inspirationen under en resa i Sydeuropa.