|
Ett barn av två länder
KLOCKAN 5 en söndagmorgon lämnade
20-årige Luca Cesarini Rom på cykel. Efter tre veckor var han
här, i Sverige. Han ville bli svensk. Det blev han också. En svensk
som längtar till Italien, som byggt en pizzaugn hemma i prästgården
och som nyss skrivit boken om fädernebyn Panicale. Luca Cesarini har
en svensk mamma och en italiensk pappa. Som barn av två länder
bär han alltid med sig en längtan efter det andra landet. Upptakten
till hans livs historia ägde rum i Perugia 1950. Då steg en ung
vacker svenska av tåget där. Hon skulle stanna tre månader
för att läsa italienska. Hon är kvar än. Hon blev förälskad
i en italienare och gifte sig. Snabbt kom hon in i det italienska livet. Under
flera år var hon kortvågens svenska röst i Rom för
att så småningom helt övergå till journalistik och
författarskap. Kontakterna med Sverige var tidvis intensiva. Under några
år drev Lucas pappa Giuliano tillsammans med
fotbollsproffset Gunnar Nordahl och reseboksförfattaren Sigge Hommerberg
restaurangen Domus Aurea strax bakom Colosseum. Vid den här tiden bodde
familjen i Rom och Luca berättar om barnkammaren som var översållad
av svenska flaggor och bilder av kungafamiljen. Luca frossade i allt som
var svenskt. - Sverige var drömlandet, människorna trevliga och
vädret alltid fint. Jag tillbringade ju alla mina somrar här och
Sverige var idyllen. Rom var skola, trafik och kaos. - Efter gymnasiet tog
jag min cykel och begav mig iväg. Nu skulle jag flytta och det skulle
verkligen kännas. Jag ville erövra kilometer efter kilometer. Väl
i Sverige blev det inte så mycket svenskt till att börja med.
- Jag träffade bara invandrare för jag jobbade i storkök.
Sedan blev det universitetsstudier. - Konstvetenskap. Jag hade egentligen
tänkt att bli arkeolog. Men, så gick intresset över till
teologi och 1989 vigdes Luca Cesarini till präst i Svenska Kyrkan. - Jag var döpt och
konfirmerad i den katolska kyrkan och hade egentligen lämnat allt vad
tro och kyrka hette. Men, genom Svenska kyrkan i Rom hade jag hittat en väg
tillbaka till kristen tro. Efter det framhåller jag alltid betydelsen
av SKUT (Svenska Kyrkan i
Utlandet) som en väg in i kyrkan. Dit kan man alltid gå utan att
be om ursäkt och utan att behöva ha dåligt samvete för
att man inte tror. Att ha ett förflutet i de katolska kyrkan och att
arbeta i den protestantiska tycker Luca Cesarini är stimulerande. Likheterna
och olikheterna sporrar att gå vidare. Till likheterna hör sekulariseringen.
Italien är nästan lika sekulariserat som Sverige och det förklarar
varför släkten
i Italien förvånades när Luca lät prästviga
sig. - Den italienska fromheten är en myt. Många går till
kyrkan av ren närvaroplikt och det var bland annat därför
som jag en gång vände mig bort från kyrkan.
Hur förklarar du alla de religiösa
festerna som du skriver om i boken om Panicale? Stora festliga processioner
i vilka alla Panicalebor deltar. Ett exempel är långfredagens och
påskdagens processioner då byborna kånkar byn runt med
tunga kors som väger mellan 60 och 80 kilo och med Jesus i olika versioner.
Långfredag plockas han isär, läggs i en kista och bärs
i procession. (Jesus i Panicale har löstagbara armar.) Påskdagen
är han uppstånden och intar byn med utsträckta armar. - Det
är viktigt att processionen är viktig i Panicale. Den får
ses som en fortsättning på predikan. I processionen åskådliggörs
det som inte kan sägas i ord och i Panicale har de flesta aldrig läst
en bibel. Därför behöver människorna där mer av
ordet än det som ges i kyrkan. Det får de genom riten. - I påskprocessionen
kan också den ickekyrklige vara med och bära det tunga korset
med motiveringen att min pappa och min farfar gjorde det. I Panicale
är nästan allt som förr. En del skulle säkert kalla byn
en gudsförgäten håla där den ligger djupt inne i Umbriens hjärta. Visserligen högt
med en underbar utsikt över Trasimenosjön, men få tar sig
dit. Ännu är den fri från vykort och souvenirer. Signor Belfico
som äger byns värdshus tycker det går utmärkt utan skriven
matsedel. Han vet ju vad mamma Bruna och dottern Stefania lagat! Vardagen
i Panicale och pizzan med lök och salvia som skolbarnen springer över
till ugnen på Via della Republica och hämtar tidiga morgnar
är förmodligen inte mer upphetsande än en varm korv i Säffle.
Men, som alltid måste man resa långt för att tjusas av det
nära. Det var först när Luca
visade sin by för en grupp svenskar som hans ögon öppnades
för dess skönhet och det typiskt italienska. Året var 1987
och Luca Cesarini deltog i en studieresa ledd av Jan Arvid Hellström,
numera biskop i Växjö. - Vi hade varit på många ställen
men både Rom och Assisi bleknade när vi kom till Panicale. Då
såg jag inte bara allt det som jag förknippar med min barndom
utan också att där fanns en tidlös avstressad miljö.
Jag upptäckte att Panicale med sin väl bevarade arkitektur, sina
konstskatter, sina lokala traditioner, sin matkultur och en historia som
går tillbaka till etruskertiden är ett Italien i miniformat. Efter
den resan började Luca samla på allt han kom över om Panicale,
byn helgad åt guden Pan, belägen mellan då två vindistrikten
Chianti och Orvieto. Resultatet har blivit Panicale
- en bit av Italien som snart kommer ut. I den beskrivs hur de 560 invånarna
lever innanför den 800 meter långa ellipsformade muren som omsluter
byn. Religiösa och ickereligiösa fester avlöser och går
in i varandra. - När det gäller S:t Pellegrino, stadens skyddshelgon,
har Panicaleborna till och med gått över gränsen och hamnat
i rena hedendomen. S:t Pellegrino tror man botar öronvärk och på
hans grav ställer man därför en skål med bomullstussar
indränkta i helig olja och inlindade i karamellpapper. Genom att stoppa
bumulstussar i örat tror man sig bli botad.
S:T PELLEGRINO firas första söndagen
i september och intressant är hur Panicaleborna skapat en ny tradition
kring sitt helgon. Helgonets kvarlevor körs runt på lastbil. Efter
den följer byns alla bilar. Kortegen slutar vid fotbollsplanen där
don Angelo välsignar dem med vigvatten. Fader Angelo, som förresten
nyligen gått i pension, träffas säkrast i baren vid Piazza
Umberto. Där finns också polismannen och det är där
man hämtar honom när man vill ha nyckeln till rådhuset. Det
vill säga om han inte är på sitt tjänsterum, för
då har han bara att ta upp nyckeln ur skokartongen. Luca Cesarini,
sonson till Andreina Cesarini-Ximenes, som efter femtio års strid med
byråkratin fick borgmästaren att mura igen pissoaren på
Via Virgilio Ceppari, har inte sparat på detaljerna. Frågan är
bara när byn vaknar upp ur sin törnrosasömn och vad som händer
när alla svenskar vill prata med mamma Gun på Via Ceppari 37?
Då kan det vara skönt att sitta i Fjärås prästgård.
Med pizzaugnen inom synhåll och med den halländska åkerhjorden
som fulländar bilden av det svenska odlade landskapet kan då Luca
Cesarini ostört arbeta med nästa guidebok som går i Den heliga Birgitta fotspår. Luca Cesarini är
förresten inte den förste i prästgårdens historia som
drömt om södern. Intill pizzaugnen, som kallas Lucas monument
står Blocks monument, ett stenröse i avsatser med en liten
soffa i sten att meditera i. Prosten Sixten Block byggde det och enligt sägnen
fick han inspirationen under en resa i Sydeuropa.
|